Kebnekaise HT-16

Klockan kvart över åtta den första september sitter ett gäng brandingenjörsstudenter inklämda i bilar utanför STiL. Regnet är på ingång och det är bara en tidsfråga innan avfärden är ett faktum. Bilarna ska rulla mot Kiruna, för att sedan ta av mot Nikkaluokta där vägarna tar slut och de får ta sig vidare till fots mot Kebnekaise Fjällstation…

Tillbaka till bilarna utanför STiL, där regnet nu inte märks på grund av kondensen på rutorna, humören är på topp och de minutiöst packade väskorna ligger som sardiner i bagaget. I allas huvuden går tankar runt; ”vad är det jag har glömt?”, ”tänk om maten inte räcker…” men framför allt ”vad är det jag har gett mig in på?!”. Med bildörrarna stängda och låst, så de med denna tanke inte gör slag i saken och rymmer, är de nu på väg mot en helg de aldrig kommer glömma. Helgen på Sveriges högsta punkt, Kebnekaises sydtopp. Efter en resa på drygt fyra timmar och uppehållsväder rullar bilarna in i ett regnigt Kiruna. Det blir ett pitstop på Kiruna Räddningstjänst som har öppnat portarna och bjuder på lunch och en rundtur på stationen. Vi bjuds på lite Kiruna-historik, hamburgare och kaffe och avslutar med en obligatorisk genomgång av brandbilarna.

Glada och mätta rullar bilarna mot Nikkaluokta och vägs ände. De glada tillropen i bilen har sedan länge tystnat och en sömndrucken anda har lagt sig som ett täcke över passagerarna. Efter ungefär en timme med halvtaskig mobiltäckning på riksväg 870 kan bilarna äntligen
parkeras och lastas ur. Här börjar vandringen mot Kebnekaise fjällstation.

Det är en vandring på 19 km för att komma till fjällstationen. Med tunga ryggsäckar och inte helt vandringsvana fötter tar det runt 5 timmar. Väl framme gör hungern entré ackompanjerad av trötthet som måste övervinnas för att få upp tält och laga mat.
Natten går snabbt när man är trött! På morgonen är det disigt och det ligger regn i luften, den stora frågan är: ska Kebnekaises sydtopp bestigas idag? Ett kort möte vid frukosten och det är klart, idag ska det bli en toppvandring. Återigen snöras skorna på, mössa, vantar, väska med mellanmål och vatten är med. Vandringen tar oss över jokkar, stock och sten för att sedan leta sig upp längs
med Kittelbäcken mot Kitteldalen. Innan det är dags att korsa bäcken passar det utmärkt att fylla vattenflaskan med friskt fjällvatten, brain freeze deluxe om man inte klunkar lugnt!
Vidare upp mot Kaffedalen, på vägen upp jobbar ett gäng Nepalesiska sherpas – de ska göra leden lättare och bygger därför en terrass.
Sakta men säkert går det framåt och uppåt, andra vandrare har skymtat Kaffedalen och vänt. Det blir en mindre chock att se hur långt ner leden går, för att sedan gå uppför igen. Bara att knata på, nu är toppen nära!
Flera mikropauser och hejarop senare kan toppstugan anas, därifrån är det bara en halvtimme kvar till Sveriges högsta punkt. Sista biten är helt snötäckt och det är med hjälp av de sista krafterna som benen tar sig upp för den branta och hala toppen. Äntligen framme!
Några foton för dokumentation, sen rutschkana nerför toppen och färden går vidare tillbaka till fjällstationen.

På hemvägen är energin tillbaka och euforin från toppklättringen tar över, det suger lite i knän, lår och fötter men inget märkvärdigt. Benen går på automatik, efter 2 mil- ca tio timmars konstant vandring, vore kanske allt annat konstigt.

Så var vandringen till toppen avklarad och med den en punkt på allas bucket list! Följande dag utnyttjades fjällstationen till hundra procent, det dracks kaffe, varm choklad, öl, vin, åts bullar och kakor, spelades spel och lästes tidningar. Allt som hör livsnjut till. De tappra krigare som hade energi kvar tog ett varv till upp till toppen och kramade ur det sista ur lårmusklerna. Vandringen tillbaka till Nikkaluokta gick i ett rasande tempo. Med målet i sikte satte benen av mot bilen och tryggheten i bilens baksäte.
Tack för en fantastiskt fin resa!