Rebecca Hedberg

Hej!

Jag heter Rebecca och jag ska precis påbörja tredje året till brandingenjör på LTU. Jag är också mamma till en liten 1,5-åring som äter mer än sin pappa och vi är helt oförstående till var maten får plats.

Jag har varit i startgroparna ganska länge känns det som, vägen fram har varit allt utom spikrak för mig. Jag tog studenten 2009 från en ganska högpresterande(?) skola i Lund. I Lund tar man studenten och sedan pluggar man på universitet. Det är säkert fler som känner igen sig i att något annat inte kommer på tal. Det är inte så mycket ett tvång som en förutsättning, det är taget för givet och man känner sig lite dum om man funderar på något annat. För vad skulle man göra då? Åtminstone var det så i mina kretsar.

En dålig matteupplevelse gjorde att jag gick in på LU’s hemsida och filtrerade bort samtliga tekniska utbildningar. Jag var helt övertygad om att jag var för dum för att någonsin klara en sådan. Trots att jag läst naturvetenskaplig linje. När jag även sållat bort alla rena samhällsorienterade utbildningar så fanns de tvärvetenskapliga kvar. Strategisk kommunikation – digitala verktyg lät spännande så det blev det. För att göra en lång historia kort så spenderade jag ett halvår på den utbildningen för att sedan gå vidare och spendera ett år på Medie- och Kommunikationsprogrammet i Jönköping.

Men det var ju inte det här jag egentligen brydde mig om.

Mitt största problem är att jag inte vuxit ur mitt hjälteskomplex. Ska jag göra något är det tvunget att kännas meningsfullt. Jag vill göra nytta – på riktigt (vad nu än det betyder…). Jag vill hjälpa. Jag fick jobb som värd på Malmö Arena åt G4S som hade säkerhetsansvaret och där började jag inse hur fel jag hamnat. Att bidra till andras trygghet var ju det jag ville. Snart insåg jag att det yrke som mest verkade kunna ge mig den känslan var det som brandingenjör.
För att göra det jag kände var meningsfullt behövde jag läsa en teknisk utbildning och rent av bli en ingenjör. Men – det gör ju smarta människor?!

Nej – jag gör det också!

Jag saknade Matte E och Fysik B så jag behövde läsa en teknisk bastermin, sagt och gjort. Brandingenjörsprogrammet var fortfarande det enda program som verkade kunna förena mitt hjälteskomplex och min hunger efter kunskap. Efter lite förflyttning så kom jag till Luleå för att äntligen göra något meningsfullt.

Mina studier har stundtals verkat vara det eviga hindret för allt. Den eviga studenten Rebecca som aldrig kommer få barn för att hon bara pluggar och aldrig blir något. Jag och maken har pratat barn sedan ganska tidigt i vårt förhållande. En dag satt jag och tänkte på jobb och det slog mig att det kommer inte vara lägligt att skaffa barn när jag är nyanställd heller. Jag började känna en oro för hur det skulle vända arbetsgivaren mot mig att jag skulle behöva vara mammaledig när hen nyss anställt mig. Då slog det mig: det kommer alltid finnas något skäl att vänta. Det kommer alltid finnas någonting som gör att det vore klokt att vänta med att skaffa barn. Jag började rent av se fördelar med att skaffa barn medan jag pluggade.

Jag har brottats mycket med känslan av att det var dumt. Man ska ha jobb och vara färdigpluggad innan man skaffar barn. Det är det sunda, förnuftiga, smidiga. Men ett sunt, förnuftigt, smidigt och enkelt liv intresserar mig inte. Det är det jag har fått inse – det är en av anledningarna till mitt val av program. Mitt liv får gärna vara utmanande och prövande – så länge det är fullständigt. Nu är jag mamma och börjar äntligen se ett slut på det eviga pluggandet. Allt går!